nionde november

 
Igårkväll gick jag och la mig i tron, och med hoppet, om att vi skulle vakna upp till en ny tid och med USA's första kvinnliga president. Men icke. Jag fick ärligt talat en chock när jag gick in på Aftonbladets hemsida imorse och läser rubrikerna "Trump är USA's nya president". Samtidigt som det kändes så jävla solklart att han skulle bli vald, vet inte varför. Kluvet.

En kvinnohatare, en rasist, en man som är emot homosexuella. Denna lilla jävul som alltså vill ta ifrån kvinnan rätten om sin egna kropp, som vill förbjuda kvinnan från att göra abort. En man som vill bygga en mur mellan Mexico och USA som i gamla nazi-Tyskland.
 
Hur kan det ens vara möjligt att gå bakåt i tiden, när utvecklingen alltid ska ta oss framåt?
 

monday


Ikväll har jag haft en lång Skype-date med min fina kompis Emma. Som vanligt är jag så förundrad efter våra samtal (mest för att hon är 2 år yngre än mig, men att det inte märks ett endaste dugg) och jag känner mig alltid så mycket klokare efter våra pratstunder. Emma får, på något konstigt sätt, min hjärna att tänka en aning klarare och hon hjälper mig att se på saker från ett annat perspektiv - hon måste ju helt enkelt vara det bästa jag fick ut av mina år i Oslo. 

Emma låter mig också vara arg när jag behöver vara arg, ledsen när jag är ledsen och sen såklart glad när jag är glad. Ikväll var jag alla tre och det var så himla skönt att få tömma systemet en aning.

Just nu går jag nämligen omkring och bär på flera kilo bitterhet, vilket jag hatar, men så är det bara. Jag saknar Dylon väldigt mycket och jag är så jäkla upprörd över att han inte får vara här med mig. Jag är arg på norska staten som gav honom 2 veckor på att packa ner sitt liv och lämna landet, och jag är ledsen på mig själv som helt plötsligt kastat in handduken och tappat bort mig själv nånstans på vägen. 
 
Nu hoppas jag bara att morgondagen blir bättre än vad idag har varit.

Upp