tacksam och överväldigad


Jag är helt överväldigad - vilken helg jag har haft!

Det hela började i torsdags när Dylon och jag skulle ut på en liten promenad, vi var påväg mot Montér och förbi bussterminalen där jag ser Emma och Douglas stå och vänta med varsinn väska - lyckan på den alltså! Och vilken chock! Min fina fina Emma som jag inte träffat (mer än på Skype) på så himla länge, och hennes härligt supergoa kille som kommer så himla bra överens med min kille, vilket är typ det bästa tänkbara. Jag blev så himla glad att jag fick gömma tårarna bakom solglasögonen, fy fasiken så härligt och fint att få besök!

Och i lördags kom älskade lill-familjen på besök <3 Jag hade väntat mig mamma, Hanna och mormor, men bakom dörren på rum 210 stod min storebror Viktor och där dog jag av glädje en gång till och tårarna bara sprutade. Årets lycka! 

Resten av helgen har sprungit iväg bestående av massa härligt skratt, mat, tårta, kärlek, drinkar, spel osv osv.

Och sen till den stora frågan - hur fina människor har jag egentligen i min närhet? Jag känner mig så jäkla bortskämd och jag kan inte förstår att dom åkte så långt för att komma hit och fira min födelsedag. Ordet tacksam känns så fjuttigt, samtidigt som det är det enda jag kan komma på. 

TACK vänner och familj för den här underbara helgen, tack alla som har smsat/facebookat/ringt och tack min fina älskling för att du har smusslat ihop allt detta bakom min rygg. Lyx mig som har alla er, ord räcker fan inte till!



Mvh

25-åringen
 
Upp