/

När jag kommer tillbaka från Oslo på söndag blir det till en tom lägenhet. Till vårt hem men utan honom.
För på samma dag så flyttar Dylon till New York på obestämd tid, för att förhoppningsvis få komma tillbaka till Norge så snart det bara går, även fast han fått avslag på sitt uppehållstillstånd två jävla gånger under dom senaste 5 månaderna. 

Så just nu försöker jag bara vänja mig vid tanken av att inte ha honom här. Att somna i en säng som är alldeles för stor för bara en person. Och att vakna ensam. Det blir nog värst, och det känns som jag går sönder bit för bit på insidan bara att tänka på det.

Jag blir ledsen för ingenting, irriterad för ingenting, trött för ingenting. Jag blir ledsen över att jag blir irriterad på saker som han gör, jag blir irriterad av att han är gullig mot mig och jag blir irriterad för att jag måste klara mig själv. Sen gråter jag. Dels för att jag blivit sur och tagit ut det på honom, men mest för att jag kommer sakna honom så förbannat mycket. För sen vi blev tillsammans så har vi så gott som varit ihoplimmade, och det längsta vi har varit ifrån varandra var under dom 2 veckorna som han besökte sin bästa kompis bröllop i Australien, februari 2014. 

Jag kan inte sova. Har ingen lust att äta. Vill inte jobba. Det känns liksom inte viktigt just nu. 

Ligger ofta på hans bröstkorg och försöker andas in så mycket jag kan. Vill minnas varenda sekund, vill minnas allt. Vill aldrig vara utan. För hur fan ska jag vara utan, på en plats som jag aldrig hade stannat kvar på om vi inte hade träffats?Och vi som skulle fira 3 år om 2 veckor. Fan.

 

#1 - - Klara Gustavsson:

Flytta efter honom! Dra till staterna ett tag, kul ju! Puss på dig, hoppas vi ses i jul om du ska hem <3

Upp